I huvudet på Anna

Det är så skönt! Så skönt att äntligen den tokiga stressen har försvunnit och istället omvandlats till glada och lugna knyten i magen. Gårdagen tillbringades med ett stycke dansare, en teatrare, massa léenden och prat på restaurangen Ging Thai. Vårrullar och chokladmoussetårta åkte ner. Helt galet gott var det!
Vi alla tog oss för magen både en och två gånger och gav ifrån oss några mättande suckar innan vi begav oss till Folkets Hus, alldeles intill, för att träffa kulturella människor och gå på operateater, "Mitt brustna hjärta". Och jag måste faktist erkänna att jag nog aldrig skrattat så mycket när jag sett på teater. Jätteduktiga skådespelare!
Den glädjerika och kulturella kvällen tog inte slut där utan slutade i fröken Fahlanders kök för att äta goda bullar, dricka gott thé och prata av varandra. Minst sagt en otroligt fin kväll. Hoppas på en uppföljning!


B- Hörrni, vad är chokladmousse för något?
J- Det är bara som chokladmousse!
B- Som chokladpudding?
J- Ja, fast mousse!
B- Ahh, som hårmousse fast med smaken av choklad!




Liiz, kom hem!

Jag som vanligtvis inte brukar berätta eller skriva om min frustration i min vackra blogg men jag tänkte bryta trenden i hopp om att få något sorts utlopp för det som rör sig inuti.

Frustration. Ordet som mina ögon, min kropp och min hjärna utsöndar. Jag blir så frustrerad av att jag är frustrerad, eftersom jag typiskt nog inte förstår vart min frustration kommer ifrån. Jag har hört att det är när viktiga behov inte blir tillfredsställda som vi känner  frustration och det är väl ungefär som jag känner nu, behov. Behov som jag inte riktigt vet vilka de är, behov som jag bara går runt och väntar på att dom ska överrumpla mig och fylla min tomma stortå.
Något som jag har insett (och som även är grunden till varför jag fick behovet av att skriva detta inlägg) är att den stess som mest bara har kommit och gått den närmsta veckan slog till ordentligt igår och har funnits i min mage hela denna dag också. attans!!
Jag som aldrig brukar vara stressad blir otroligt frustrerad över att jag inte vet riktigt hur jag ska göra för att stoppa tiden.
Men jag har bestämt mig!
Jag ska finna de lilla oro- och stressdjuren och som har bofast sig i min mage och förgöra det!
Det blir min plan...
Fan! :)

I skrivande stund är det är den 9 oktober och för ni som inte vet så jag jag ju upplysa om att den 9 oktober är så mycket mer än bara ett eländigt datum.
Det var den 9 oktober 1846 som slaveriet avskaffas i Sverige, Uganda blev självständigt 1962 och den store John Lennon föds 1940 och den 9 oktober 1991 föds Anna.
Min födelsedag som förövrigt har varit helt underbar och firats med vänner på Kopparhatten och hemma vid köksbordet med familj och tårta får mig att tänka på när jag var liten och fyllde år... därför infogar jag ett år gammalt inlägg, men som har ändrats... i takt med närmandet av min 16årsdag.

Det var när man var liten som allting var så enkelt. Man tänkte inte på vad morgondagen skulle bära med sig och man tillägnade inte en enda tanke på hur man skulle bete sig för att passa in.
Precis som en massa andra små flickor så ville jag bli prinsessa. Jag ville ha min prins, jag ville ha min vita häst och jag ville ha mitt stora, stora slott. Varje dag skulle jag bära rosa klänningar med gigantiska tyllkjolar. Känslan av att som liten ha en dröm, ett mål om att vilja bli det man innerst inne önskar ger en lycka.
Här sitter jag med min dator i knäet och funderar på när jag får min vita häst, mitt stora slott, min rosa klänning och min ståtliga prins. Tänker jag efter så känner jag mig ju inte i sånt jättebehov av en häst eftersom jag typiskt nog är allergisk. Ett slott låter ju inte särskilt viktigt det heller eftersom jag är mörkrädd och att städa det där gigantiska huset skulle ju ta evigheters evigheter. En rosa klänning har jag ju redan visserligen redan men eftersom jag fick den när jag var ungefär fyra så lockar det mig inte att ens försöka sätta den över huvudet. Och så var det ju den där prinsen. Trots att det vore väldigt trevligt att ha en prins i sitt vardagsrum så är det inget jag funderar så mycket på. Prins eller inte, han lär ju dyka upp förr eller senare iallafall.
Mina drömmar har dock förändrats en aning, ett liv som prinsessa har jag ju redan nått...

Det har sannerligen varit en hyvens dag och jag har nog insett att det är pågrund av att Kanelbullen har firats, och det med utan hejd.
Det var i Roberts och Henriks fina etta som Robert, Liz, Emma, Elin, Ella, Karl och jag bakade, pratade och spelade Tv-spel om vartannat. Underbart!
Så nu gror fem små söta kanelbullar i min mage och jag tar mig ofta om magen och tänker..

"Om jag ändå inte hade tagit den där sista".

Den hämndlystna läsaren kanske tänker "hah! rätt åt den göken" .
Och ja, jag erkänner att det är mitt eget fel, men det går ju inte att förneka att det är ett härligt påfund den där Kanelbullens dag!


=)