I huvudet på Anna

Jag är tvungen att erkänna det. Jag har blivit besegrad, jag har fått lida nederlag och jag har blivit övervunnen och slagen. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i romatiska amerikanska komedier men nu har jag tittat på dom undan för jämnan och insett att ja.. dom är ganska romantiska. Äckligt romantiska om jag ska vara ärlig, men trots det så kan jag inte sluta dras in i dom.
Och lyckas gör dom enligt de speciella feelgood-igredienserna; småtöntig, romantisk, enfaldig, svärmisk, känslofull, idealistisk och nästintill drömlik. Två personer träffas (snygga givetvis?) och som efter en tvist (eller annat tjaffs) inser hur kära de är och att det inte kan leva utan varandra. Förutsägbart, ja men otroligt lyckogivande. Som den blivande fjolla, som min far så vänligt uttryckte det, ska jag nu gå och lägga mig och drömma mig bort bland feelgood-filmernas värld och kanske, kanske så knackar drömprinsen på fönstret.



Nää.

Det är så mycket saker som jag vill hinna göra, människor jag vill hinna träffa, platser jag vill hinna besöka. Varför stressar jag upp mig så? Min tid kommer, eller?

Måste hinna, måste göra, måste skapa, måste finnas.
Måste, orden som ökar kraven på att lyckas. Fyrkantigheten, dess former. Varför måste man leva med tanken att hinna så mycket på så kort tid som möjligt?

Jag var tvungen att gå hem från skolan idag, för jag visste att jag skulle mötas av ensamheten och tustnaden.
Lyssna på musik, äta päron och skapa vackra tavlor, allt kändes plötsligt så kravlöst och för första gången målade jag med tanken "det gör ingenting om det blir fult", och det vart det, men det gjorde ingenting. Är det verkligen så enkelt att bara skaka av sig kraven från sina axlar, att bara blunda och tänka att det ordnar sig.

För man måste ju få andas.

Det känns som jag har tagit för vana nu att skriva hur underbar min helg har varit men det känns som jag i skrivande stund är tvungen att säga motsatsen. OK! Denna helgen har också varit grymt kul och rogivande, men ofattbart jobbig. Helgen började med ett tidigt uppvaknande igår av allas kära Ingrid, det var dags att prova balklänning. En ljusgul kreation som jag med hjälp av Ingrid lyckats skapa.
Efter det besöket fick jag en förfrågan av min far om jag kunde supportra han i en butiksrond. Ett sådant erbjudande kan man ju bara inte missa!
Kom hem vid två och var helt slut vilket resulterade till att jag var tvugen att lägga mig på soffan och lyssna på musik. Ljuvligt! Klockan slog halv sex otrolig fort (jag måste ha somnat?) och jag, pappa och malin var tvungna att i bil bege oss till Fk-arenan och ljudet av hamrande. Dags att bygga scen! Trots att det var otroligt mödosamt för min kropp så gjorde den trivsama stämningen bland oss lärare och föräldrar som hjälpte till att det var uthärdligt.
Efter ett till besök hos Ingrid var jag äntligen hemma bland säng, kuddar och dun. Äntligen en lång dag slut!

Ny dag, ny sol, nya mål. Uppvisning!
Dags att duscha, dags att äta, dags att packa och dags att åka till FK-arenan och bruka den vackra scen som vi byggde under gårdagen. Klockan tio var det dags att samlas och göra iordning tills alla elever skulle komma, samt dansa igenom avancerad 2-danserna ett antal gånger för att få allt att stämma. Vilket det givetsvis lyckades göra!
Äntligen slog klockan 11 och dansare började strömma in och likaså fjärilarna i min mage.

Efter en lång dag med genrep, föreställning, lunch, genrep och seda föreställning var allt efter så otroligt lyckade men dryga nio timmar av dansande och stressande över att få in elever i rättan tid slutligen över. Så himla stolt och glad över att det gick så bra som det gick för alla, verkligen jätteglad. Den gemytliga atmosfären som skapades av ljudet, ljuset, folket och det dansanta folket skapade lyckokänslor. Forever young-dansen måste jag utse till min favorit då det var den som avslutade hela grejen på ett så himla fint sätt och som min roll som konstigt damp-barn kunde jag slutligen ge allt tills jag slutligen dog och sedan otroligt nog vaknade upp igen, dock för orsaken att tacka publiken. 

Det var när jag stod och åt mina pannkakor som jag hörde ett barn ropa "Pippi! Pippi!". Jag vände mig om och möttes av ett léende och skuttande barn. "Pappa, Pippi är här!". Det var min tränares 3-åriga dotter som alltså hade fått syn på Pippi, vilket i själva verket var jag. Hon sträckte ut sina armar och generat kramade jag om henne.
Jag log åt henne och hon skuttade glad och nöjd i väg med sin pappa. "Jag har kramat Pippi!"
Fint med barn.

Puss och kram på alla elever blev det och denna långa och bra termin fick det äntligen det fina avslut som var förtjänat. Innan hemfärd skulle två timmar ägnas åt att ta ner scenen, väggar och stolar i följd av golvskurning. 
Nu har jag äntligen kommit hem och i brist på annat att göra så var jag ju bara tvungen att skriva ner det jag ägnat helgen åt. Och inte att förglömma! Tack för den fina tillställning som ägde rum hos Liz med människor, Tzatziki, sallad, bullar och glass i Fredags.. nöjd kunde jag sätta mig på bussen till dansskolan och nöjd kommer jag kunna gå och lägga mig. Dricka ett glas mjölk och borsta tänderna är mitt nästa mål för att sedan vakna utvilad och klara av en ny och händelserik dag. Glory days.