I huvudet på Anna

Jag trodde aldrig att jag skulle bli det och jag trodde aldrig att jag skulle erkänna det. Men jag är helt hänförd och blir helt kollrig i huvudet om jag inte får en tillräcklig lagom dos av det. Sex And The City.
Må hända att det blivit en alldeles för stor grej av serien och filmen, men det är omöljigt att som tjej undvika känna någon slags välvillig förståelse för seriens figurer.
Jag har i en hemlig dröm önskat att jag var Carrie, hon är ju så otroligt operfekt samtidigt som hon är så perfekt, på samma gång som hon är så otroligt genuin människa. Jag och min vän Liz konstaterade härom dagen att 40 och singel kanske är så dumt trots allt...

Jag tror jag sätter punkt för mina lovord här, Carrie får förbli en hemlig dröm och jag fortsätter helst med att bara titta och förundras av Sex And The City samtidigt som jag känner mig väldigt nöjd med att bara vara Anna.

Att skratta är bra. Att skratta är kul. Att skratta är underbart. Jag är bra på att skratta. Att skratta är skönt. Ibland kan jag skratta när jag är ledsen. Ibland kan jag skratta när jag är arg. Ibland kan jag skratta när jag är chockad. Jag kan skratta så att jag börjar gråta. Jag kan skratta så att det känns som magen vänder sig ut och in. Jag brukar sitta och skratta. Jag brukar stå och skratta. Jag brukar ligga och skratta... och det är lika befriande varje gång.

Att gråta kan vara jobbigt. Att gråta är inte alltid kul. Att gråta kan vara skönt. Att gråta kan vara underbart. Ibland kan jag gråta när jag är ledsen. Ibland kan jag gråta när jag är glad. Ibland kan jag gråta när jag är arg. Ibland kan jag gråta när jag är chockad. Jag kan gråta så att jag börjar skratta. Jag kan gråta så att det känns som magen vänder sig ut och in. Jag brukar sitta och gråta. Jag brukar stå och gråta. Jag brukar ligga och gråta... och det är lika befriande varje gång.

Tänk att skratt och gråt ligger så nära varandra. Att båda känslorna är så viktiga att få uttrycka. Även om jag föredrar att skratta så tycker jag att det är oerhört viktigt att få vara ledsen ibland och då kan det vara skönast att gråta eller bara skratta...

Det är konstigt. Men det är inte förens nu, på midsommarafton, som jag kan känna att sommarlovet har anlänt och att jag för en gång skull kan gynnas över ledigheten. Äta halloumi med glada vänner, sjunga Hooked On A Feeling i bil med pappa med gälla röster, sitta vid datorn sent och förhoppningsvis också vakna sent imorgon utan att behöva ställa väckarklockan. Äntligen!

Jag är villig att erkänna. Att våren och sommaren fått mig att längta till att ha någon nära (jag vet att jag inte är ensam.) Vore det inte underbart att ha någon som viskar "du är en fin prick" i ens öra när man vaknar på morgonen eller att bara  ha någon som kunde hjälpa en att tänka klart. Som i denna stund då jag är så trött att jag inte ens har orken till att ta mig till hemmets trygga vrå - sängen. 

Imorgon är jag tillbaka till verkligheten och klara tankar, jag måste bara få sova en stund...