I huvudet på Anna

Jag har en brist, tro det eller ej. Ett slags minus i registret, ett fel helt enkelt. Jag erkänner! Jag har en tendens att glömma bort födelsedagar, något som jag kan må ganska dåligt över. Ett grattis på födelsedagen brukar oftast komma dagen efter och jag blir tvungen att förklara att jag är jättedålig på födelsedagar och att det inte har att göra med att personen på något sätt är ovärd att ihågkommas. Något som oftast brukar svaras med ett skratt, och jag skrattar nervöst tillbaka, glad över att det sena födelsedagsbarnet inte tog illa upp. Trots det kan jag fortfarande inte komma över min skam och fundera över om min vän blev lite sårad trots allt. Jag tvivlar på att min brist är i den stora bemärkelsen att någon ligger hemma och gråter men man vill ju gärna visa att man bryr sig och dela dagen med denna.  
Men nu har jag ju erkänt och blottat det som jag faktist är sämst på att göra, att glömma bort födelsedagar. För att ingen ska må dåligt över sin/sina brister tycker jag att vi här och nu kommer överens om att vi istället kallar dom för vår charm... eller finare, tjuskraft. För våra brister är ju faktist en del av våran egna personlighet och gör oss till de egendomliga individer vi faktist är.



Jag borde skaffa mig en Almanacka!

Veckorna går så himla fort och jag kan inte riktigt komma underfund med vad det är som gör att allt går så rysligt geschwint (snabbt) till! Kanske är det allt i skolan och sysslorna med dansen som orsakar att det känns som veckorna bara rusar förbi? Innan man vet ordet av så har ytterligare en dag passerat och helt plötsligt finns det miljoner saker som man skulle ha hunnit med men dessvärre inte funnit någon tid till. Det är ju viktigt att stanna upp ibland och kanske göra något som inte allas kräver så mycket energi, bara ligga i säng och mest bara vara. Något som jag verkligen borde lära mig!  


NÅGON! REKRYTERA MIG TILL EN "LÄR-DIG-BLI-STILLA"-GRUPP!

Rackarns vad det är härligt med snö! Trots att jag har borttappade vantar och får frusna fingrar kunde jag inte motstå, när jag var på väg hemåt, att göra årets första snöboll. Jag kramade den till en fin, rund boll och kastade den. Jag vill inte påstå att jag är född med någon särskilt bra kastarm (vilket även min gympalärare i högstadiet har noterat) så var det en känsla av välbehag jag kände när jag såg den vita bollen flyga de korta metrarna i luften. Hoppas att jag nån gång i vinter ska få till ett riktigt snöbollskast! Lycka till med era! :)