I huvudet på Anna

Mödosamt med korta, hastiga andetag, röda kinder, lockigt hår som flyger åt alla håll och ett något för långa gåstavar joggade jag upp på den terrängbelagda skogstigen tätt bakom julia.. "hatar, hatar" viskade jag ständigt till mig själv, men jag skulle trotsa den onda principens representant i min värld och klara mig upp på toppen, och det gjorde jag.
Stolt efter dagens genomföranden kan jag bara sitta här och känna mig förtjänad av en kopp thé och prinsesstårta efter gårdagens spektakel. Mamma har fyllt år och trots att hon inte vill inse det så har jag varit tvungen att påpeka ett par gånger att det är 52 hon har fyllt och inte 42..

I åtanke att saker och ting blir vad man gör det till försöker jag hålla ut till skolavslutningen och göra mina läxor så gott det går (vilket bara är lögn) .. Denna vecka ska det väljas till gymnasiet och det är omöjligt att inte grunna sig över vad som komma skall.. eftersom jag knappt har någon aning om vad jag vill så gör jag ständiga besök hos min Syo vilket leder; ingen vart. Tack och lov så har jag ju chans att ändra mig framöver så ett katasrofval nu skulle ju inte leda till världens undergång.. har fått höra att med mina toppenbetyg så kan jag gå vad som helst.. rymdgymnasium?

Rymden, så oändligt och så mystiskt.. Vid 6 års ålder hade jag planen att bygga långa, långa trappor till varenda planet för att i hemlighet kunna ta sig dit ingen annan kunde ta sig. På månen skulle man kunna sitta hela dagarna och nätterna och bara käka ost, vilket månen var gjord av hade jag hört. På månen skulle det även växa bananer och bananer och ost var ju den enda kost man behövde för att kunna klara sig några veckor. Trots dessa stora planer har jag inte lyckats ta intiativet till att bygga mig några trappor till månen, men kanske, kanske en dag... kanske..

Gynnad av lyckan och glädjen kan jag bara konstatera att detta sträva, trogna och känslodjupa dalafolk får mig att må så bra. Att skratta hysteriskt och känna värmen sprida sig i varenda fingertopp är en underbar känsla som oftast dyker upp när jag sitter på mysigt café med mysigt fok och dricker thé med honung i.
Något som jag gillar verkligt mycket är att ha fet- nostalgidag med Liz och skratta så man kiknar till Lill-Liz och Lill-Anna när dom ska sjunga och dansa.. Jag stod väl mest för den fina sången och Liz för den fina dansen. Att sedan Karl kom över och skrattade med oss gjorde ju allt så mycket mysigare.

Att nu sitta här och tänka tillbaka på den fina eftermiddagen gör mig varm inombords. Ständigt försöker jag göra saker som gör mig så lycklig som möjlig och jag måste medge att jag lyckas riktigt bra. yeahhvruula!!

Mamma står och skäller.
Ignorerar.
Försvinner bort.. bort där vattnet forsar i många fåror, omarmande av de mest fantastiska klippor. Bort där fåglarna frambringer de vackraste kvitter, där blommorna utsöndrar den ljuvaste doft och där känslan över att allt kommer ordna sig ständigt gör sig påmind. Känslan, detta hjärtats så värdiga språk.. Känslor som värmer, känslor som isar inom oss.. alla dessa känslor som gör oss påminda om att vi faktist lever.

Tillbaka.
Tillbaka till verkligheten.
Tillbaka till evig klagan.