Grattis i förskott!
Jag har en brist, tro det eller ej. Ett slags minus i registret, ett fel helt enkelt. Jag erkänner! Jag har en tendens att glömma bort födelsedagar, något som jag kan må ganska dåligt över. Ett grattis på födelsedagen brukar oftast komma dagen efter och jag blir tvungen att förklara att jag är jättedålig på födelsedagar och att det inte har att göra med att personen på något sätt är ovärd att ihågkommas. Något som oftast brukar svaras med ett skratt, och jag skrattar nervöst tillbaka, glad över att det sena födelsedagsbarnet inte tog illa upp. Trots det kan jag fortfarande inte komma över min skam och fundera över om min vän blev lite sårad trots allt. Jag tvivlar på att min brist är i den stora bemärkelsen att någon ligger hemma och gråter men man vill ju gärna visa att man bryr sig och dela dagen med denna.
Men nu har jag ju erkänt och blottat det som jag faktist är sämst på att göra, att glömma bort födelsedagar. För att ingen ska må dåligt över sin/sina brister tycker jag att vi här och nu kommer överens om att vi istället kallar dom för vår charm... eller finare, tjuskraft. För våra brister är ju faktist en del av våran egna personlighet och gör oss till de egendomliga individer vi faktist är.
Jag borde skaffa mig en Almanacka!