I huvudet på Anna

Hela mitt liv bodde och levde jag i en kokosnöt.
Det var trångt och mörkt.
I synnerhet på morgonen när jag skulle raka mig.
Men vad som plågade mig mest var att jag saknade möjlighet
att komma i kontakt med yttervärlden.
Om inte någon av en händelse hittade kokosnöten och knäckte den,
så var jag ju dömd att leva hela mitt liv inne i nöten och kanske också dö där.
Jag dog inne i kokosnöten.
Några år efter min död hittade man kokosnöten,
knäckte den och fann mitt förkrympta skelett inuti.
"Vilken olycka!", sa man.
"Om vi bara hade funnit den tidigare..."
"Då hade vi kanske kunnat rädda honom."
"Kanske finns det fler innestängda..."
"Som vi hinner rädda."
Sa man och började hamra sönder varenda kokosnöt inom räckhåll.
Lönlöst! Meningslöst! Bortkastad tid!
En människa som bor och lever i en kokosnöt! Sådant inträffar en
gång på millionen!
Men jag har en svåger, som fortfarande bor och lever i ett ekollon.