I huvudet på Anna

Det var när man var liten som allting var så enkelt. Man tänkte inte på vad morgondagen skulle bära med sig och man tillägnade inte en enda tanke på hur man skulle bete sig för att bli accepterad.
Precis som en massa andra små flickor så ville jag bli prinsessa. Jag ville ha min prins, jag ville ha min vita häst och jag ville ha mitt stora, stora slott. Varje dag skulle jag bära rosa klänningar med gigantiska tyllkjolar. Känslan av att som liten ha en dröm, ett mål om att vilja bli det man innerst inne önskar ger en lycka. 
Här sitter jag med mitt äpple i handen och funderar på när jag får min vita häst, mitt stora slott, min rosa klänning och min ståtliga prins. Tänker jag efter så känner jag mig ju inte i sånt jättebehov av en häst eftersom jag typiskt nog är allergisk. Ett slott låter ju inte särskilt viktigt det heller eftersom jag är mörkrädd och att städa det där gigantiska huset skulle ju ta evigheters evigheter. En rosa klänning har jag ju redan visserligen redan (den på bilden :) men eftersom jag inte kommer i den så lockar det mig inte att ens försöka sätta den över huvudet. Och så var det ju den där prinsen. Trots att det vore väldigt trevligt att ha en prins i sitt vardagsrum så är det inget jag funderar så mycket på. Prins eller inte, han lär ju dyka upp förr eller senare iallafall.
Mina drömmar har dock förändrats en aning, ett liv som prinsessa har jag ju redan nått.. eller nästan iallafall.